hjärter dam

"hjärter dam bär på en sak
som hon inte vet att hon har.
hjärter dam bär på en sak,
hon bär på rent svart hat."

genom åren,
ständigt återkommande och
vartefter tilltagande i omfattning:

men elina,
varför är du så arg? vad är du arg över?

jag är inte arg
egentligen,
är jag ledsen
(men säg det inte högt,
tala inte om det för någon
lita aldrig på, du vet
det kan komma att
användas emot dej
människor tröttnar
försvinner, sviker
lämnar kvar)

och de som hade betalt
hann aldrig stanna
och lyssna till svaret
stressade iväg med
sina skramlande nycklar
plötsligt väldigt upptagna
eller också glömde de bara

"låt dom aldrig få se dej skaka,
låt dom aldrig få se dej svag."

jag vågar
bara inte känna efter
vreden och föraktet
blev ständiga följeslagare,
mitt försvar och en
välbekant tillflykt.

hur mycket har ni
med era
diagnoskriterier, observationer
förklaringsmodeller, meningsskiljaktigheter
bemötandetillsägelser, behandlingsstrategier
regler och undantag
belöningar och bestraffningar
underförstådda och outtalade hot
alltid omyndighetsförklarad
fråntagen allt ansvar
ni bakom expeditionsdörrarna,
hur stor skuld har ni i det?

men elina,
vad är det som känns? var känns det?

jag vet inte
försöker, men kan inte
skilja tankar och känslor åt

11 år av terapi
av koralläppstiftsleenden,
pappersnäsdukar och nylonstrumpor
har inte lärt mej det

färger flyter ihop
kontraster mellan
nu och då blir otydliga
suddas ut löses upp
flyktiga möten
avlägsna bekantskaper
ord upprepas
baklänges sidleds
utan substans och mening
ekar ihåligt och etsar sej fast
yttre inre stimuli
alla intryck
jag kan inte sortera dem
i rätt fack
detaljer utan överblick
människor flyter in i varandra
jag hittar inga konturer,
gränser suddas ut
flyttas överskrids
tidsperspektiv krakelerar
hoppar från nu till då till sen
skivspåret hackar envist på repeat
men knappen var aldrig intryckt
i den parallella världen
i den parallella verkligheten
jag är som lösryckt ur ett sammanhang
och ibland är mitt ansikte inte mitt

depersonalisering,
dissociation.

vågar inte känna efter

uttryck tas inte längre
i självskador, hetsande
måltider och kroppslig förstörelse
stygn räknas inte längre
och tabletterna är sen länge slängda
bokstavskombinationer
och paragrafer är borta

det lämnar efter sej ett tomrum
en ohanterbar förvirring
vem är jag utan sjukdomen?

fyller på med kärlek
fyller på med glädje
fyller på med okonstlat skratt,
närhet och liv
fyller på med ida,
med det som är äkta och sant

hur lär man sej
acceptera det som varit,
(det som är) och
det som aldrig kommer åter?

hur förlåter man,
för att gå vidare?

ett begagnat 25-kronors-
pussel införskaffat på secondhand
okomplett, icke intakt
det saknar 3 bitar

febrilt letar jag på marken, längs
gatorna, bland löven, i vrårna, runt hörnen
efter de sista pusselbitarna


"hon bär en blomma
som hon inte vet om att hon har."