det där var nån annan, det där var inte jag

ett snedsteg
ett bakslag
en parantes
ett undantag
under 2,2 års tid

och tårarna bränner som eld
och saltet svider
och skammen lyser röd på kinden
och världen rasar samman

jag ville så förtvivlat gärna visa att jag var frisk

ida som försöker få kontakt med mig
där jag sitter på golvet och vaggar
ida som försöker nå fram och hålla om
skakandes under täcket i sängen

men verkligheten är bortkopplad
och blicken stirrar tomt

avlägsna röster
och plötsligt är det poliser i hela lägenheten
paniken för fasthållandet,
händerna som tvingar ner
paniken i blicken
nu skickar dom iväg mig
till murarna på obestämd tid
och plötsligt är jag tillbaka där
och jag river och klöser och bits och
kan inte se mig själv göra allt det
kan inte föreställa mig det
och idas rödgråtna ansikte
idas röst som inte når fram
avlägset någonstans i bakgrunden

minnesbilderna fragmentariska, suddiga

att rekonstruera ett ringfinger
läkekonsten är fantastisk
människokroppen unik
med alla dess celler och beståndsdelar

år av aktiv förstörelse,
då den inte tillhörde mig

8 veckor,
instängd i gips
utan fingrar
att skriva med
att röka med
att bläddra sida med
att plocka hundbajs med
att klämma pormaskar med
att låsa ytterdörren med
att torka sig i arslet med
invanda mönster
finmotoriken,
överlåten vänsterhanden
och dubbelt så många veckors efterarbete
50% chans till återhämtning
fingrar är rätt underskattade

för 4 år sen
slet jag bort bandage
för 2 år och två månader sen
skulle jag fortfarande slängt
gipsskenor i huvudet på folk
i nån jävla korridor på psyk

jag är inte den samma idag
jag är ljusår därifrån

nu är jag evigt tacksam
för sjukvårdens akuta operationstider
för att det troligtvis går att reparera

men skadade förtroenden?
går skadad tillit att reparera?

ikväll bränner tårarna
saltet svider i såren
och skammen lyser röd