Jag har börjat i DBT.
Och det känns som en tillbakagång. 5 år i tiden. Och jag kan inte riktigt bestämma mig för om jag faktiskt finner det genuint intressant eller bara allmänt skräckinjagande. Fast vid närmare eftertanke skrämmer det nog bokstavligt skiten ur mig. Jag blir socialt handikappad. Socialt fobisk. Flackar med blicken och undviker konsekvent all form av försök till ögonkontakt. Vågar inte ta kaffe utan flyr ut till Stina som får följa med ut och nervösvarmröka på baksidan vid personalingången. Rädsla för att säga för mycket. Rädsla för att sitta tyst. Rädsla för att påverka och låta påverkas. Och jag undrar vad jag egentligen gör där. Friskförklarad från bulimin. Mina armar är sen länge vita. Och jag kan inte bortse från den där larmande magkänslan.
Kan det göra mer skada än nytta?
Inlägg
Albatross
4 timmar sedan
6 kommentarer:
Hej, jag blev erbjuden denna terapi men backade ur pga att jag inte mår tillräckligt bra. Kanske var det ett bra beslut trots allt..!
Vännen!
Du måste börja tro på dig själv och finna viljan. Jag vet att du har den, du har visat det så många gånger för mig. Låt inte den dåliga sidan ta över. Ta en dag i taget och allt som det kommer. Ge inte upp, och om du är nära, finns jag här för dig, hela tiden, bara ett samtal iväg!
Jag tror på dig, och hade aldrig sagt det om jag inte menade det. Så tro på mig, men i första hand dig själv!
"Ingen lämnas kvar
Vi hämtar dig bakom fiendens linjer
Ingen lämnas kvar
Vi skyddar dig med all kraft vi har
Mot svinen
Och ja, vi regisserar slutets tystnad, tagning"
Står nu i väntekö till DBT, jag hoppas stark på det. Men väntetiden är 6 - 12 månader, jippie! Hoppas du får mer nytta än missnytta av dbtn vännen :)
känner igen mig...
Låter inte alls kul det där, att möta sitt förflutna är en av de saker jag fruktar mest! Tänk om man inte klarar av att minnas allt det där som man jobbar så in i helvete mycket med att förtränga, tänk om det får en att falla, en gång för alla.
Nej, jag vet inte, men jag tycker du är oerhört stark som vågar försöka, ge det en ärlig chans, våga tro på dig själv & se vart det leder. Kanske är detta den bästa (eller t.o.m.) enda vägen ut? Jag har aldrig gått i DBT själv, men pratat med folk som gjort det & de säger att det är en bra terapiform.
Lycka till! <3
DBT har hjälpt mig en bra bit pa vägen.
För tillfället mar jag inte bra, men jag var tvungen att byta psykolog för ett tag sedan och nu är min nuvarande pa "semester".
DBT ÄR JÄVLIGT JOBBIGT. Men det lönar sig. Man bör dock inte göra det när man är allt för ostabil. I sa fall stationärt.
Skicka en kommentar