Dagen möttes med spränghuvudvärk, genomblöt av svett efter ännu en dröm tillbaks innanför murarna. Och jag dömmer mig. Samtidigt som jag slåss för att inte be om ursäkt. Rädd för att vara för mycket. Tårarna trillar. Och jag dömmer hårt. Invant beteende, inlärda reaktioner. Som då, när jag blev vad som förväntades.
Men ändå,
25-kronorssallad på en bänk i solen med Stina. Med den kloka. Med hon som vägleder mig, tillbaks till livet. Med hon som stal min kärlek och satte mig i landstingsbilen med låsta dörrar till slutstationen. För att det var det ända som återstod. För att rädda liv. Med hon som vågar trycka på knapparna, som vägrar ilskan att ta överhand, som ser igenom. Som ser den lilla kränkta flickan. Som redan då såg alla felbehandlingar. Som ser sorgen över alla förlorade år. Som delar ord och tårar. Men som också ser all styrka, all envishet, all jävlar anamma. Med hon som inte dömmer. Med hon som tror på mig. Med hon som alltid trott på mig.
Det är en ledsendag idag.
Men det måste få vara okej. Det måste få ta tid.
Att stanna upp och låta komma. Stanna upp och låta passera.
Jag läker nu. Ömsar skinn och odlar hud.
Betraktar på avstånd och lär om.
Jag är inte längre så hudlös.
Jag har sökt sjuksköterskeprogrammet.
Jag har världens finaste mamma som möter upp och som förstod att här behövs visst stor kaffe och mc-donaldsglass med kolasås för att överrösta tvivlet.
Jag har Ida.
Och ett numera gemensamt hem.
Snart kommer bebis.
Våren är på intågande.
Och solstrålarna värmer.
Inlägg
6 kommentarer:
Klart du får vara ledsen! Man vore inte människa annars. Och jag tror du kommer att trivas på sjuksköterskeprogrammet!
Och mina armar knottrar sig. Min hud stramas åt och gåshuden kommer. Av glädje, av medkänsla, av delad ledsenhet, av hopp och tro. Tro på dig. På den Elina jag känner. Den Elina som finns innanför, inuti. Och jag ser det fina. Det starka. Det underbara.
Jag önskar så att allt kommer läka ihop och att du ska få bli hel. Det kommer kanske alltid göra ont, även ärr kan skava och klia. Tårar kan rinna trots läkta sår. Och ledsen behöver du få vara. Så även jag.
Ledsenhet är även det läkedom.
Jag tycker om dig.
Värme och kärlek <3
Du är beundransvärd!
Skriver som Sofia, klart du får vara ledsen och det viktigaste är ju att du tillåter dig själv att faktiskt få vara ledsen när det behövs!
Låter spännande med sjuksköterskeprogrammet, det tror jag blir bra!
kram kram
Vad fint du skriver och vad rätt du har i det du skriver. Håller tummarna för att du kommer in på sjuksköterskeprogrammet. Jag läser termin ett, då jag började i januari. Grattis dessutom än en gång till att du blivit faster. Vi hörs kram
KRAM!
Skicka en kommentar