Och när man trodde man var frisk. Efter 730 dagar, plus minus noll:
Bulimi,
is the disease from hell.
Och när man trodde man var frisk. Efter 730 dagar, plus minus noll:
Bulimi,
is the disease from hell.

Jag har blivit faster.
Idag klockan 11.53. Till en liten Ebba på 2105 gram.
Så liten. Så skör.
Så bräcklig.
Så efterlängtad.
Livet som jag förnekat, försakat
och försökt låta upphöra. Så många gånger.
Här är det nu.
Jag har en uppgift att fylla.
Dagen möttes med spränghuvudvärk, genomblöt av svett efter ännu en dröm tillbaks innanför murarna. Och jag dömmer mig. Samtidigt som jag slåss för att inte be om ursäkt. Rädd för att vara för mycket. Tårarna trillar. Och jag dömmer hårt. Invant beteende, inlärda reaktioner. Som då, när jag blev vad som förväntades.
Men ändå,
25-kronorssallad på en bänk i solen med Stina. Med den kloka. Med hon som vägleder mig, tillbaks till livet. Med hon som stal min kärlek och satte mig i landstingsbilen med låsta dörrar till slutstationen. För att det var det ända som återstod. För att rädda liv. Med hon som vågar trycka på knapparna, som vägrar ilskan att ta överhand, som ser igenom. Som ser den lilla kränkta flickan. Som redan då såg alla felbehandlingar. Som ser sorgen över alla förlorade år. Som delar ord och tårar. Men som också ser all styrka, all envishet, all jävlar anamma. Med hon som inte dömmer. Med hon som tror på mig. Med hon som alltid trott på mig.
Det är en ledsendag idag.
Men det måste få vara okej. Det måste få ta tid.
Att stanna upp och låta komma. Stanna upp och låta passera.
Jag läker nu. Ömsar skinn och odlar hud.
Betraktar på avstånd och lär om.
Jag är inte längre så hudlös.
Jag har sökt sjuksköterskeprogrammet.
Jag har världens finaste mamma som möter upp och som förstod att här behövs visst stor kaffe och mc-donaldsglass med kolasås för att överrösta tvivlet.
Jag har Ida.
Och ett numera gemensamt hem.
Snart kommer bebis.
Våren är på intågande.
Och solstrålarna värmer.
Jag ska bli faster om 1½ månad.
Och igår fick jag reda på att det är en liten flicka som ligger därinne.
Och plötsligt blev det så verkligt.
Livet är förunderligt.
Och jag kan inte sluta le.