mamma

jag har släppt den, kontrollen
mina överbeskyddande vingar
jag har släppt taget,
märker du inte det?,

säger du och ler

och halsen snörps ihop
av överumpling och
bristande förutsägbarhet
och genom mig sköljer en våg
av panisk förlamande rädsla
och jag skakar
och gråter
och jag vill skrika

JAG ÄR INTE REDO, LÄMNA
MEJ INTE, LÄMNA MEJ ALDRIG, LÄMNA MEJ
ALDRIG NÅGONSIN, DU VÅGAR INTE LÄMNA
MEJ, LÄMNA MEJ INTE!!

i stället kryper jag ihop
i fotöljen, slår armarna
om benen krampaktigt
blir liten, liten
och tårarna trillar
stilla nerför kinderna

det är det här
jag har väntat på
i fjorton år,
har jag väntat
på det här ögonblicket,
den dag du skulle
låta mej vara
en egen människa
en egen individ
ett självklart jag
med konturer
oberoende av din existens

du har funnits i mej så länge
jag har funnits i dej så länge

jag har försökt
att slita mej loss för att
sen klamra mej fast
hårt hårt
nära nära

och när jag inte
längre behöver försöka
så släpper du taget
låter mej gå

du säger:

jag kan andas igen
och vila tryggt i vetskapen
att du funnit ett lugn
att du har ditt vackraste
och käraste närmast dej,
bredvid dej

jag har släppt taget
jag lämnar dig inte
jag finns här villkorslöst
jag fångar dej när du faller
men jag låter dej gå
och det är som det ska
det är dags att
pröva dina egna vingar nu

och samtidigt
lättnad

ja,
det är dags nu
och då är det som det ska

mamma,
jag älskar dej!