göran

jag såg och jag visste
det fanns inget du och jag
att hålla kvar
att hålla fast vid
det fanns inget kvar
att reparera, renovera
eller upprätthålla
till vilket pris

och leendena stelnade
och skrattet fastnade i halsen

jag minns ditt ansikte
jag minns ditt leende
jag minns varje
millimeter av din hud
viadukter och slätter
upphöjningar och dalar
tunnlar och fästen
som storm på öppet hav
som ringar över stillhet på vatten

jag kan räkna och namnge
alla städer och födelsemärken
framana och tydliggöra
fotografiskt avbilda
jag kan återge varje ärr, peka ut
och återplacera felfritt
kalhyggen och
fåror och spår av
sprungen, tappad tid
finn 5 fel

(och mina ögon blundade
och när det berättades om
händer i händer rabblade jag
ramsor, magiska trollformler
ständiga monotona upprepningar
i mitt huvud som för att
påminna mig
om att aldrig någonsin bli som du
så blundade jag hårt
och nynnade jag tyst för mig själv)

jag vet allt
om dina mörkaste hemligheter
det förflutna du försökt radera
jag kan alla knapparna
gränsen är hårfin
mellan
dårskap och dårskap

det är lätt att se
mellan fingrar
(det går att dra många paralleller här)
vända bort, inte möta
inte se in i, se igenom
utan förklaring
att inte kännas vid
att aldrig någonsin kännas vid

du var snärjd och
inträngd i ett hörn
jag steg över gränser
sårade, uttnyttjade
körde över, jag vet
men jag var åtminstone ärlig
för mig är du
fegheten personifierad

och för det
föraktar jag dig

ett triangeldrama
mellan fyra dörrar, fyra ögon
du ser in i dom varje dag
utan vetskap

jag undrar om du nån gång nämnt mitt namn?

ett svartbygge
grunden var ljuten
av skitiga tummade spelkort
förutsedd, förutspådd
likt ett korthus
dömt att rasa

hjärter dam
&
spader knekt

hjärter knekt
&
spader dam

spader dam, spader dam
alltid spader dam

och alla jokrarna
jag smugglade in i leken
alla jokrarna jag vänstrade med
såg du inte korten jag gömde i ärmen?

ett svartbygge
som krackelerade likt gips
plugghålen gick inte
att fylla, täcka över
måla med kärlek, trolla bort

kanske var jag färdig med dig

jag lär mig se nyanserna nu
jag lär mig se bortom

och det är därför det gör ont när
rösten sjunger genom dig:

"Visst finns det dagar
som jag kan vara snäll
och låtsas som förut.

Och visst finns det dagar
som det kan göra ont
att se dig ramla här omkring.

Det fanns en kärlek
men den har brunnit ut.
Du fick för stor del av mitt liv
jag kunde inte andas till slut.

Du säger att du minns
och att det känns som igår
men det var för länge sen
för att ens komma ihåg.

Och jag som trodde jag var kvar
jag har börjat på nytt.
Det vet jag när jag ser dig
vart har du tagit vägen?

Om du är kvar med samma folk,
lever kvar i samma damm.
Och du går i samma kläder,
blir glad av samma rus.
Som en lögn i vackert väder,
i ett övergivet hus.

Det är att leka med eld
när du tar upp det här igen
För du ser i mina ögon
att jag försvann för länge sen

Det finns ingen att behaga,
inget att förklara, inget att försvara
Jag gav upp för länge sen

Jag gav upp för länge sen.

Melissa Horn, Hanna